Jag mår så fruktansvärt dåligt psykiskt just nu och idag har jag bara gråtit gång på gång.
Jag är så pressad från alla håll och kanter,Sofie har ju ADHD och hon är skräckslagen för den datortomografi hon ska göra av buken på onsdag.
Det hjälper inte hur mycket jag försöker förklara för henne att det inte är farligt,hon är hysterisk.
Idag kom hon hem från jobbet klockan nio (hon börjar åtta) och vägrade att gå tillbaka eftersom hon var så panikslagen.
Nu har jag iallafall fixat så hennes pappa får åka med henne till sjukhuset på onsdag,jag orkar bara inte mer nu.
Var in till sjukhuset och hämtade kontrastvätskan som hon ska dricka eftersom det sparar två timmar i tid.
Annars måste hon sitta där och dricka den i två timmar.
Själv har jag panikångest och har haft det hela dagen. Jag är så rädd för min cancer.
Tänk om inte allt går bra,tänk om jag inte klarar det här?
Jag vet att jag inte ska ge upp men just nu är jag inne i en period när jag är så RÄDD!
Jag tror inte att NÅGON utomstående utom den som varit med om detta kan förstå hur man egentligen mår.
Visst det går bra att klistra på ett leende och åka till affären,träffa folk man känner och säga att "Jo visst det här kommer att gå så bra",men innerst inne är jag livrädd.
Varför skulle detta drabba just mig? Det är en tanke som kommer många gånger.
Det är tur att jag har många i samma situation att dela tankarna med på forumet där jag är med och jag är även så tacksam för kommentarerna och mailen jag får, men jag är ändå ensam om detta just nu.
Kan inte lägga det på barnen utan där måste man ha en fasad utåt där man bara vet att det går bra.
Det gör det säkert också men just nu har jag bara ångest,ångest,ångest.
Oj, jag ryser. Jag kommer ihåg när jag var där du är nu. All ångest, rädsla och panikkänslor! Och att försöka skjuta alla känslor ifrån sig och upprätthålla fasaden.
SvaraRaderaJag känner med dig! Jag förstår dig! Men, det kommer att gå bra. Läs alla bloggar du kan komma över, gå igenom deras "ångest-dagar" och rulla fram tills dess att behandlingarna är över.
Det känns som ett oöverstigligt berg just nu, men du kommer att komma över på andra sidan.
Stor kram till dig!
Tack tack tack för dina ord,det kändes skönt att höra att jag inte är ensam även fast jag vet att jag inte är det.
SvaraRaderaSka ta vara på dina ord.
Jag läser din och Pysans och alla möjliga andra bloggar.
kram catta
Rädslan måste du släppa ut.. den kommer alltid att vara med dig på ett eller annat sätt.. ibland mer.. ibland mindre..
SvaraRaderaDen kommer när du får en kallelse och den kramar om din hals natten innan du ska få besked från läkaren..
Du kommer att kunna ta hand om den bättre och bättre.. och du har all chans i världen att överleva detta..
Jag finns här.. skriv om det känns bättre.. och vi som går igenom detta är rädda.. vi är lika skräckslagna som du vissa tider under denna resa... men inget är hemskt egentligen..
Jag sitter här med mina metastaser.. men rädslan är på något sätt borta.. för det kan knappt bli värre.. eller hur.. och du fixar detta.. det vet jag... för har jag gjort det så kommer du att göra det... svårare är det inte....
Tur att tösa din inte behöver sitta på sjukhuset i två timmar och stressa upp sig ännu mer.. och en ct är inte farligt.. det är värre med MRT...
Kram Pysis